Så länge det finns ungar så finns det hopp.

Gårdagen bjöd på en trivsam eftermiddag hos familjen Kaale vid Ensjön. Jag har sen jag lärde känna pappa Marius via jobbet tyckt att hans barn borde utnämnas till världens sötaste. Nu var det längesen sist vi sågs, men min uppfattning kvarstår. (även om man numera är mest kär i sitt eget underverk.) Jag hyllar faktiskt hela familjen för att de utstrålar så mycket positivitet och energi. Det var en fröjd att sitta med en kaffe i solen på altanen och surra om allt och inget med Marius, och se barnen studsa runt i trädgården. Dessutom fick M tillfälle att gosa lite bebis, barnkär som han är. Tråkigt nog hann inte mamma i familjen komma hem innan det var dags att bege sig. Jag hoppas vi ses snart igen.






Denna Kristi flygardag har varit lika trumpen som vädret självt. A satte nästan rekord i total natt- och tidig morgonsömn, men jag kunde inte sova alls inatt. Låg och funderade på en massa skit. Tankar som inte alls kunde "vänta med att tänkas". Tog en välbehövlig sovmorgon och poff så var halva dagen puts väck. Nej, det finns ingen anledning att dra ut mer på den här torsdagen. Jag ska förbereda lite nattamat till lillkillen, och sen går jag till sängs och samlar kraft och energi för att göra fredagen till den bästaste dagen i mitt liv. Nej, nu tog jag i så jag sprack. Det finns sannerligen inget som kan klå den gryningen då jag fick upp min nyfödde på bröstet. På tal om det. Ni har mitt ord på att jag ska lägga upp min förlossningshistoria i dagarna. Åh, nu fick jag ett grattismess av mamma på namnsdagen. Det förhöjde ju kalibern på dagen ett pinnhål. Sov så gott mina fina!