Söndagsafton

Igår fyllde lillfisen ett kvartal och idag firades det med att han har lyckats somna med enbart napp och snuttisar och helt utan flaska med mat. För er som är bekanta med vårt lilla matvrak förstår nog att det känns som den största segern på länge.

Men det finns en i familjen som inte följer med på segertåget idag. Inte mycket har kunnat muntra upp T. Vi var väldans nära på att vinna 683200 kronor igår. Nu blev det inte så. T menar att så här nära kommer vi aldrig komma en vinst igen, så vi kan lägga ner det där med att köpa trisslotter på fredagar. Kom igen! Skam den som ger sig säger jag. Såhär var det iallafall. T hade planerat att lämna in den här veckans lotto och även köpa en andel i V75. Sista chansen att vara med i andelen var klockan 14. Han tog en tupplur och ställde för säkerhetsskull klockan om han skulle somna, vilket han också gjorde och kände sig sen alldeles för trött för att slå slag i saken. Dessutom vaknade A och med det följde lite matbestyr, så när vi var nere i butiken och lämnade in lottot hade klockan hunnit bli runt 16. Idag får vi reda på att 21 mille har gått till just den butiken, till just de 31 andelarna. Vad är sannolikheten? I skrivande stund blir jag också lite lätt upprörd. T var för att plåga sig själv till sin yttersta spets tvungen att gå in till de firande tårtätarna i butiken idag och fråga om det hade funnits andelar kvar att köpa och så var det givetvis. Så idag lyser bitterheten i hans ögon när han tittar på A och säger att han redan vunnit högsta vinsten när han blev far. Imorgon hoppas jag att han säger detsamma, men att han lämnat bittersmaken därhän.

Idag var också dagen då jag tog min löparpremiär. Såhär lät det innan: Jag är så jäkla laddad. Nu bövelen ska Augustkilona bort. Magen ska bli slank och helst lite brun och fräsch (hur nu det ska gå till när man springer). Folk säger att man får kickar av endorfinerna efter ett träningspass. Hos mig uppenbarade de sig innan jag kom iväg. På väg till Sussipuss, min sällskapare, så började skorna ömma mina stackars fötter. Det klämde över fotryggen, det glappade i hälen och det kändes som hålfoten skulle sprängas. Kände jag efter riktigt noga så hade jag nog lite håll också och från ingenstans kom en hejdundrande kissnödighet. Vart tog suget och peppandet vägen? Nåväl, vi kom iväg. Vi utförde inget elitlopp, men tog oss runt strömmen i en lugn joggande takt och kanske kan det bli en repris i veckan.

Jag ska avsluta detta inlägg lite mindre ytligt, för det känner jag att det verkligen blev ikväll och ibland kanske man bara måste få bry sig om små skitsaker. Jag ska varmt rekommendera en lite annorlunda blogg som ni kan kika in på när ni har fått nog att läsa om alla andras mödosamma I-landsproblem.

http://thomas-slutasnusa.blogspot.com